Stora cirklar av ljus när djuren samlas under. Hur länge kan tystnad råda? När djuren samlas under?

Midsommarnatt. Tyst bär natt skuggor av dis av dimma under tallarna som suckar som bär den stora suck som reser sig under tallarna, färdas i natten igenom, under och förbi. Stråk av dimma vidrör hud med blanka droppar, svala, våta droppar strömmar drömmar över kroppar landar drömmar över äng den stora dimman suckar, andas tyst i natt. Jord och dagg i natt möter spår av dis i öga. Jord och dagg på hud som faller genom rymd mot hud. Rör vid öga. Som ser. Det vilda denna natt. Nakna fötter färdas, rör vid jord. Hör ord, den vackra sång när granen rister, river vind mot björk och al och ek och bok som prasslar, pressar, lyfter, drar samman ljud i väven, hör tallarnas dämpande sång när djuren samlas under. Stora cirklar av ljus när djuren samlas under. Hur länge kan tystnad råda? När djuren samlas under?  När tystnad kvittrar av hjärta? När tystnad bubblar av sång? När natt som viskar, väntar och väcker de minsta, de små som tjattrar och väver i mossan små små stjärnor i ljus. Hur länge kan tystnad råda i Midsommarnatt?

Djurens konung i cirkelns mitt med krona som skapar skugga. Mummel och rassel när små vill höra ord och känna jord i hjärtat som drar i kropp, som trampar och suckar och slår
”Vi har varit på flykt alldeles för länge. Det är dags att vi ger oss av.”
Kungen vrider och vänder och kronan visar en riktning, kronan den stora, ståtliga kronan den vackra som skapar skugga. De allra minsta ser skugga av kronan sluter sig samman, vänder nosen i Midsommarnatt.
”Vi ska färdas igenom under och förbi”

Så sprider sig sången som genom en kropp, ett böljande vackert steg som sprider och lyfter och färdas i natten till alla de gamla och sjuka och små. Att kungen har talat och vägen den nya leder dem igenom under och förbi. Så suckar de gamla i natten, en klagosång som skakar jord. Hör ord. Kan de vänta? Med resan? Igenom under och förbi är farofylld att vänta att undras över.

Se faun, älvor dvärgar och troll! Väktare av natt. Nu strömmar drömmar ur hålor, revor, klippor och språng ur källan dansar nymfer och feer glittrar, viftar, strösslar dimma som dämpar lusten att se, som släcker öga mot natten. Förblindad av tid blir dimman tät, blir droppen mot hud sval bildar en lucka av tid när port mot Midsommarnatt står öppen. Älvor dansar och famnar tid den nya tid och tunna tid den svala tid som rör vid hud. Så glider port till Midsommar upp. Djurkroppen samlas, färdas, rör sig. Igenom under och förbi. mist0219

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *