Vi skulle säga att det i Jupitersfären uppstår ett avtal mellan Gaia, hela hennes mångfald och människan. Det är ett fredsavtal.

Ibland hamnar vi i situationer där vi pressas ut mot vår yttersta gräns. Men vad är det egentligen? Vår yttersta gräns? Vad är det egentligen som definierar vår kapacitet? Vår förmåga att tänja och stretcha själen. Vad är det som sker i oss när vi utmanas att klara av situationer som verkar helt ogenomträngliga. Jag funderar på så mycket och kanhända  är det en dåres envishet som driver mig? Kanhända är det galenskap att mitt eget skådande blir den källa jag söker perspektiv ur. Men så tänker jag att det är viktigt. Och jag läser egentligen inte så mycket som andra skriver men mina begrepp är inspirerade av Rudolfs Steiners kosmologi, filosofi och beskrivning av människan.

Detta är frågor som kan besvaras med många olika perspektiv. Vi vill närma oss frågorna utifrån hur planeterna och planetsfärerna verkar in i människan. Planeten både som kropp, som himlafenomen och som sfär. Detta är viktigt att skilja på. Planeterna verkar in som formativa kraftspel i er eteriska kropp och de verkar också som gränsskapande kraftspel i er astralkropp. Ja det är i er astralkropp som ni upplever ”er yttersta gräns”. För att tydliggöra hur planeterna verkar in i er eterkropp, alltså in i era organ, hur planetkrafterna bygger er fysiska kropp via eterkroppen kan vi titta på exempelvis Jupiter. Vad ser vi när vi tittar på levern som formas av Jupiter? Jo vi ser en avsaknad av Jupiter. I levern finns en avsaknad av Jupiter som gör att Jupiteriska krafter sugs in eller dras in mot levern och verkar balanserande. Jupiter är den planet som balanserar levern, som formar och återskapar leverfunktionen i kroppen. Så var har vi Jupiters gräns? Vad pratar vi om när vi pratar om en planets gräns? Jupiter återfinns mellan Mars och Saturnus. Vi pratar då om hela Jupitersfären som håller sin bana i solens gravitationssystem. Vi skiljer alltså på planeten som ett hål och som en sfär. Det viktiga som sker när du närmar dig sfären är att du då lämnar den fysiska kroppen och så att säga upplever sfären som om du inte hade en fysisk kropp. Egentligen upplever du sfären som om du har lämnat kroppen och befinner dig i efterlivet. Och detta vet vi att de olika planetsfärerna döljer för oss zooner som håller själen snurrande runt sin egen axel, runt sig själv. Detta själens snurrande runt sin egen axel sker när det pågår en bearbetning, en nedslipning av en ”själens ensidigheter” Denna själsliga slipningsprocess pågår i efterlivet som en bearbetning av livet och som en förberedelse för nästa liv. För att ge en glimt av fenomenet ”min yttersta gräns” kan vi försöka beskriva vad själen bearbetar och slipar ned i de olika sfärerna. Denna imagination av efterlivet vill vi inte påstå är komplett av något slag. Det är en poetisk betraktelse av själens himlafärd efter döden. Och varje sfär är ytterst sparsamt beskrivet.
Den första sfären är månen. Genom Månsfären vandrar människan baklänges genom det liv hon precis lämnat och möter sig själv utifrån den princip vi känner som ”gör mot andra såsom du vill att andra ska göra mot dig” Hon vandrar genom sitt liv och upplever andras reaktioner och andras känslor som orsakats av hennes handlingar. Det är människans förmåga till empati som bearbetas, egentligen en tagg som bearbetas, som slipas ned. Sålunda behöver olika öden olika lång tid i månsfären.
Vidare in i Merkuriussfären. Vad har vi här för spegling? Här bearbetar själen lögner. En människas svarta tunga blir belyst. Många är orsakerna att gift flyter i människans blod – från vårt perspektiv ser vi giftet som en svart tunga. I Merkurius sfären bearbetas människans svarta tunga. Många lögner i ett liv leder ofta till invecklade karmiska relationer och situationer. Men den värsta lögnen en människa bär på är att inte vara sann mot sig själv.
Så vidare in i Venussfären. Här bearbetas egentligen människans världsbild – speciellt själar med en materialistisk världsbild blir konfronterade med en enorm skönhet. Det väcker smärta i många själar att passera Venussfären just för att skönheten är så överväldigande. Här möter människan insikten att skapelsens ursprung och intention uttrycks genom skönhet, genom skönhetens intelligens. Denna princip konfronterar alla materialistiska själar och många är de som tvingas inkarnera från Venussfären för att integrera den kunskapen på jorden.
Så har vi Marssfären. När själen träder in i Marssfären drar Mars en suck. En lång suck. Det är i denna sfär som du möter (några av) dina andra inkarnationer, här får du glimtar av dig själv från ett tidigare liv. Det är Mars som håller samman imaginationerna som strömmar mot dig från forntiden. Detta är på många sätt överväldigande och ofta träder en inkarnation fram som behöver integreras i de nya jorderfarenheterna. I vissa fall kan behovet att inkarnera bli starkt då en längtan uppstår i själen att omsätta de nuvarande jorderfarenheterna med själsliga gamla erfarenheter. Den typen av beslut sker i Marssfären. Och vi skulle säga att många av er inkarnerar från Mars. Så finns en individualitet som är verksam från Mars och det är Buddha. Buddha gör det möjligt för själen att integrera tidigare erfarenheter och forma en ny inkarnation. Vi skulle säga att de individer som inkarnerar från Mars gör det med Buddhas välsignelse och det är en bra sak. Du ser den typen av öden i själar som står i direkt relation till en gammal kunskap, som kan vara en talang inom ett område men som behöver uppdateras till nutid. Buddha är en verksam kraft och aktiv i transformationen av tidigare liv.
Så har vi Jupiter. När själen vandrar in i Jupitersfären upplever hon fred. Hon går barfota och underlaget är mjukt. Så öppnar Jupiter mitt i sfären ett hål – det är en enorm kraftspiral där Gaias evolution på sätt och vis slungas runt. Det är enorma kraftprocesser som Jupiter hanterar i sin mitt. Människan ser in i evolutionen, ser bergen, haven, träden, öknar, stäpplandskap, ängar…hon skådar ned på jorden som är hennes hemvist. Jupiter säger inte mycket, det är en sorgens sfär över människans dumheter. De själar som exploaterat Gaia för egna syften har redan slipat ned sin tagg och bearbetat den smärtan. Nu upplevs smärtan på nytt som en sorg och människan har möjlighet att utveckla en fördjupad kontakt med Gaia. Vi skulle säga att det i Jupitersfären uppstår ett avtal mellan Gaia, hela hennes mångfald och människan. Det är ett fredsavtal.
Sen Saturnus. Detta är den sista sfären innan människan lämnar bearbetningen av livet bakom sig. Saturnus är gränsen till de yttre dimensionerna till strömmen hemåt mot stjärnan. Saturnus är en väktare. Det är människans makttendenser som slipas ned. Viljan att utöva makt över andra varelser. Saturnus släpper inte någon som inte förstår principen ”den som är fri från skuld kastar första stenen” Människan stannar i Saturnussfären och låter sin själ bearbetas på många olika sätt med många olika metoder. Saturnussfären är en kreativ skola för att förstå principer för makt.
Hur förstår vi nu detta med ”min yttersta gräns”
Ni kan vara kreativa! Ni kan vara skapande och lekfulla när ni hanterar så svåra ämnen som detta. Ni kan imaginera att själens himlafärd på sätt och vis gjort avtryck i astralkroppen, lever i astralkroppen som verksamma efterbilder. Planetsfärerna projiceras in i astralkroppen och skapar där helt konkreta gränsupplevelser i människan. Kanhända lever människan med en gränsupplevelse från Mars. Om människan inkarnerat från Mars lever i henne upplevelsen att själen i detta livet sträcker sig bara ut till Mars. Ofta är det som vi sa förbundet med en intensiv bearbetning av en tidigare inkarnation och människan ägnar stor del av sin kapacitet att tränga igenom och förbi Marsgränsen. Men! Detta är bara skisser av en stor komplexitet – alla planetsfärer lever i människans astralkropp men med olika intensitet. Sålunda har Jupiters gräns att göra med hur individens avtal med Gaia ser ut. Har du inget avtal med Gaia? Då upplever du en tydlig kapacitetsgräns relaterad till förmågan att känna sammanhang med andra levande varelser. Liksom Venus. Är du inspirerad av ett materialistiskt förhållningssätt når människan sin gräns vid förmågan att uppleva verklig skönhet. Hennes förmåga att se världen ur ett skönhetsperspektiv är begränsad. Vi vill återigen betona att detta enbart är skisser. Och att det finns en annan princip som är verksam i människan och det är Jaget. Jaget är det väsensled i människan som skär igenom det vi kallar karmiska konsekvenser och som ”ur ingenting skapar någonting”. Denna Jagets skapande kraft är en en nåd.

gaia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *